Lagen om Svenska flaggan
Lagen (1982:269) om Sveriges flagga bjuder att en flagga skall vara 10/16 (höjd/längd). De inre (närmast flaggstången) blå fälten ska vara 4/5 (höjd/längd), och de yttre fälten 4/9 (höjd/längd). Korsarmarnas bredd (tjocklek) ska vara hälften av de blå fältens höjd.
Svenska flaggans färger definieras närmare i förordningen (SFS 1983:826) med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga. Färgerna definieras engligt NCS-färgsystemet enligt följande: Gult: NCS 0580-Y10R, Blått: NCS 4055-R95B.
Historia
Enligt den klassiska legenden om Sveriges flagga såg Erik den helige det gula korset på den blå himlen när han landsteg i Finland under sitt korståg år 1157. Han såg detta som ett tecken från Gud och gjorde det till sin fana. Enda problemet med den legenden är att det inte finns några bilder eller beskrivningar av den blå-gula fanan förrän på mitten av 1500-talet dvs 400 år senare. Historikern Alf Åberg har framlagt teorin att den svenska flaggan uppkom som en motståndsflagga mot den danska unionen vid mitten av 1400-talet, dvs man ändrade färgerna på den korsflagga som danskarna hade haft sedan 1219. Enligt Åberg var det upprorsmakaren Karl Knutsson Bonde som låg bakom detta. Han skapade Stora riksvapnet och där finns ett gult kors på blå botten som kan ha varit förlagan till flaggan. En annan teori, som historikern Carl-Gustav Liljenberg framfört, är att Erik XIV anammade staden Rigas blågula korsvapen år 1562 för att inkorporera Rigas betydelsefulla handelssystem i det svenska, dvs samma år som den första officiella beskrivningen av flaggan dök upp.
Enligt kungligt plakat av 6 november 1663 fick enskilda inte föra kronans flagg, men det stod dem fritt att föra flaggor efter varje stads i Sverige och därunder lydande provinsers färger på sina fartyg, som de fann bäst skicka sig med själva stadens vapen och kännemärke; de fick också bruka flaggor med gult kors uti, men "inte med spetsar", utan "fyrkantiga och jämnt avskurna". Handelsflaggan hade således ett växlande utseende. 1730 heter det (i Rajalins "Nödig underrättelse om skiepsbyggeriet"), att "coupvardieflaggan har samma proportion som kungzflaggan, men inga spetsar utan jämnt afskuren".
Blå och gul flagga
De första bilderna av en blå duk med gult kors som en svensk flagga är ett landskapsvapen för södra Finland från 1550-talet och ett för Gotland i Gustav Vasas liktåg från 1562. Den första officiella beskrivningen av Sveriges nationalflagga finns i ett kungligt brev från 19 april 1562, där det sägs att den skall ha "gult udi korssvijs fördeelt påå blott". Denna flagga verkar huvudsakligen ha använts som "kungsflagga", "kronoflagga" eller "fälttecken till sjöss", dvs som örlogsflagga, och var som sådan till en början försedd med två "tungor" eller "spetsar", men under mitten av 1600-talet fick örlogsflaggan tre tungor.
Växlande utseende
Enligt kungligt plakat av 6 november 1663 fick enskilda inte föra kronans flagg, men det stod dem fritt att föra flaggor efter varje stads i Sverige och därunder lydande provinsers färger på sina fartyg, som de fann bäst skicka sig med själva stadens vapen och kännemärke; de fick också bruka flaggor med gult kors uti, men "inte med spetsar", utan "fyrkantiga och jämnt avskurna". Handelsflaggan hade således ett växlande utseende. 1730 heter det (i Rajalins "Nödig underrättelse om skiepsbyggeriet"), att "coupvardieflaggan har samma proportion som kungzflaggan, men inga spetsar utan jämnt afskuren".
Helblå flagga
Genom kungligt brev av 18 augusti 1761 erhöll Arméns flotta en helblå flagga med tre spetsar, men den av "örlogsflottan" (segelflottan i motsats till roddflottan) förda blågula flaggan fick dock begagnas, när chefen för arméns flotta så prövade lämpligt. Denna helblå flagga upphörde att användas 1813.